Ode till mina föräldrar

Jag drog mig hela helgen för att ringa och fråga mamma efter en femtiolapp eller en hundring som jag kunde handla lite mat för, men när jag insåg att det kanske var dags att krypa till korset* och i alla fall fråga. Hon kan säga tvärt nej eller sätta igång och gnälla som fan på att man "minsann har råd att åka till malmö över midsommar men mat har du inte..." o s v.

eller så frågar hon vad det är man behöver och man rabblar lite saker som man kommer på i all hast; havregryn, toapapper, äppelmos, mix, smör, ost, grönsaker, äpplen.
Hon säger"Jaha" lite dröjande. "Jag ska se vad pappa säger, om han ids åka in till stan, jag ringer sen" och två timmar senare ringer hon och säger "Vi kommer nu" och ramlar in med två påsar käk. Jag packar upp dem med förtjusning. Mamma brukar alltid, när hon är på det där humöret, köpa med bonusgrejer. Igår var det bonus i form av godis, vindruvor och tepåsar.

Så det här är en ode till mina föräldrar. För att jag avskyr dem ibland just för att jag aldrig kommer ifrån blodsbanden eller uppväxten som format mig, för att jag älskar dem just av samma anledning. För att de alltid ställt upp när det krisat och alltid skulle ha en sängplats om det krisade igen. För att de alltid funnits där och för att jag kommer gråta mig blodig och sakna dem när de inte längre finns. För all mat och alla kläder och de oräkneliga hundralapparna jag fått genom livet, för allt de stått ut med.
Tack.
Och läser ni det här och säger något kommer jag förneka all kännedom om det...