galleri

Snart har jag haft 50 000 besökare.
Det kanske inte låter som så mycket men jag är i hemlighet en smula stolt. Det hade ju lika gärna kunnat vara tre besökare om dagen. När jag tänker på den här halvoffentligheten känns det som om jag spelar ett spel: Jag skriver om mitt liv men skulle lika gärna kunna ljuga om varenda sak. Ingen skulle ju egentligen veta. Jag kunde vara en fiktiv figur i en stad i Sverige vars omgivningar återgetts med helt annat ljus än det jag presenterar här. Jag kunde ha varit någon annan, agerat käckt och äckligt positiv, lagt in bilder på kläder och söta nallar och agerat ironiskt utan att påpekat det uppenbara i det hela. Istället är mitt liv uppdelat i inlägg, som små bilder av den här Lena ni tror er känna och även känner till viss del.

Detta spel för gallerierna både roar och oroar mig.