Hycklare
"Man ska följa magkänslan, och hjärtat. De hör ihop".Ungefär så skriver jag till Madison i en kommentar.
Sedan tänker jag
"Men jag själv då? Skulle jag själv följa hjärtat och magkänslan hade jag inte suttit här i en stad som ger och alltid har gett mig ångest. Hade jag följt magkänslan och hjärtat hade jag för flera veckor sen plockat ihop min stora etta till några kartonger i mina föräldrars källare, packat en väska och dragit iväg för att se vad som skulle kunna hända härnäst. Om jag hade litat på magkänslan hade jag inte suttit här i ångeststaden och lyssnat på alla "men tänk om allt går åt helvete"-röster och försiktigheten som jag i slutänden ändå kommer rycka på axlarna åt. Jag är för gammal för det här, för gammal för att se vad som skulle kunna hända. Tiden går. Vad har jag att förlora förutom en central gigantisk etta, lite pengar och självkänsla? Skulle allt gå åt helvete så reser jag mig ju igen. Jag gör ju alltid det, dum som jag är, reser mig, ser det som en erfarenhet även om jag kanske muttrar lite i början av slutet över att det kanske gav mig skrapsår på hjärtat eller vätskebrist av alla tårar som faller.
Vad är bättre då, att chansa och falla, eller att alltid undra vad som skulle kunna ha blivit?
Sedan tänker jag
"Men jag själv då? Skulle jag själv följa hjärtat och magkänslan hade jag inte suttit här i en stad som ger och alltid har gett mig ångest. Hade jag följt magkänslan och hjärtat hade jag för flera veckor sen plockat ihop min stora etta till några kartonger i mina föräldrars källare, packat en väska och dragit iväg för att se vad som skulle kunna hända härnäst. Om jag hade litat på magkänslan hade jag inte suttit här i ångeststaden och lyssnat på alla "men tänk om allt går åt helvete"-röster och försiktigheten som jag i slutänden ändå kommer rycka på axlarna åt. Jag är för gammal för det här, för gammal för att se vad som skulle kunna hända. Tiden går. Vad har jag att förlora förutom en central gigantisk etta, lite pengar och självkänsla? Skulle allt gå åt helvete så reser jag mig ju igen. Jag gör ju alltid det, dum som jag är, reser mig, ser det som en erfarenhet även om jag kanske muttrar lite i början av slutet över att det kanske gav mig skrapsår på hjärtat eller vätskebrist av alla tårar som faller.
Vad är bättre då, att chansa och falla, eller att alltid undra vad som skulle kunna ha blivit?
posted by vandrarvild at 16.7.06
4 Comments:
Tänker inte gå så långt att du hycklar. Du tvivlar väl, antar jag, nånstans i dig själv. Precis som du har jag en gigantisk central etta med min vänkrets boendes i huset där jag bor.
Ibland blir man less å tänker att va fan, nu drar jag. I got nothing to loose liksom. Jag säljer allt å sticker till New York, pengarna torde räcka i...ehh....fem timmar på manhattan...! Skiter sig allt så är det bara att åka hem igen.
Egentligen. Mitt halvkorkade motto är att: "Det är aldrig försent att ge upp"......
Realisten i en vinner ju. Som" vart ska jag få pengar ifrån, vart ska jag bo om allt skiter sig, tänk om allt bara är en illusion i slutänden" o s v.
Grejen är ju att jag kan bo både hos mamma och syrran om det skulle knipa riktigt, men man vill ju alltid tänka sig in i de värsta senariot och skylla på att man vill vara mentalt förberedd "ifall att". Men det mest logiska är väl att ha i alla fall ett jobb eller ngt liknande innan man drar iväg någonstans?
Vad skulle du vilja göra i N.Y?
Du vet. Komma ikapp till sig själv. Försöka finna det jag söker. Det som gnager nånstans långt därinne. Få helt andra inputs och helt enkelt ta tag i saker som man aldrig gör här hemma därför att det är så himla bekvämt att skita i det. Egentligen behöver det inte vara New York, det kan lika gärna vara Eslöv eller Buenos Aires. Annat ställe än Östersund bara. Men å andra sidan är det ganska bra här.....aargghhh.....du ser!
Jamen, varför skulle du hinna ikapp dig själv mer där än hemma? Det där funderar jag på jag med. Man kanske behöver en nystart ibland, bara för att få perspektiv. Men är det rastlösheten som gnager, eller är det något annat, en känsla av att kunna gör bättre ifrån sig och att staden/platsen/landet håller dig tillbaka? Men om du tror det är N.Y så ska du nog testa att bo där ett tag? Själv pratade jag med D om malmö inatt(och har följdaktligen inte sovit mycket) som en nystart. Här hemma stampar jag och gör mig sjuk istället, det känsn bättre att i alla fall testa och se hur det funkar i malmö framför att sitta här och alltid undra.
Skicka en kommentar
<< Home