telefon

"Han får inte åka hem utan att jag har sett honom. Inte nu när mamma och F träffat honom!" E låter förkyld. Vi bestämmer en fikaträff på måndag eftermiddag så att hon ska få träffa D. När jag frågar hur hennes lördag blev suckar hon och säger "Jo.. jomen, den var okej!" men jag hör hur trött hon är på allt, vill ha en förändring, byta sällskap, andas annan luft, byta stad - intressen - tillvaro - ge mig ett liv
Hon har ärvt min förmåga till djup ironi och cynism, och för ett ögonblick känns det bara tragiskt framför att vara rätt roande.
"De sa bara hej till honom föresten" säger jag. "Vi skulle ha bilen till karlstad, de råkade stå där på gården när vi kom och skulle lämna pappa. D tyckte det var lite pinsamt för vad skulle han säga?" och framför mig står D och gestikulerar något som jag inte förstår medan E pratar vidare i telefonen. D ser glad ut, ögonen lyser lite på honom och jag ler tillbaka, missar vad E säger " Sorry, vad sa du nu?" och E låter sådär trött igen; jag vill säga att allt kommer att bli bra, för det känns sant, hon är stark och klok och kan ta hand om sig. Allt kommer att bli bra. Det är bara några år kvar tills jävligheterna är över. "Den värsta tiden är mellan åldrarna 12 till 23" borde jag säga men jag är tyst för man vill inte höra att allt kommer att bli bra om några år.