fågel fenix

Det funkade inte att sova bort det.
Innan jag skulle somna, just innan; ni vet i ögonblicket när man tänker nu somnar jag
och man inte kämpar emot, så kände jag att det är någonting i mig som har dött.
Allt sker i dramatisk Lena-style som vanligt men dämpat och sorgset.
Jag förstår det inte.
Det är en flaxande men döende fågel i mig: Jag måste få liv snart.
Brinna för något, inte slött betrakta på avstånd,
vara en fenixfågel bland betongruiner.

och mänskligheten känns mig mer avlägsen än någonsin innan