allting passerar

Jag stirrade ner i det där forsande vattnet i flera minuter och försökte urskilja vattendropparna och samtidigt dyker nån löjlig liknelse med livet och Alltinget upp i skallen men jag orkar inte fundera på det mer utan har en Ekelöfs-känsla över det hela: Förgängligheten och Allting förändras, allting passerar, vattendroppens tilfälliga individualitet i sekunder innan den åter förenas med vattenmassorna.

Snart är även det här över och då kommer jag sitta och undra hur det var att vara mitt inne i det.

Ibland vill jag fånga allt så som det känns nu och nu och nu

men det rinner mellan fingrarna och jag får istället lita på att själen min har koll på erfarenheterna och att det undermedvetet sparas: Jag vill minnas det här, spara det på burk och öppna det ibland när allting känns mörkt igen. Jag vill spara bilderna av hur D och jag ligger i soffan och skrattar åt något, hur han liksom kröker på ryggen där han ligger, för att halsen måste sträckas och skrattet ska komma fram. Hur han rör på kroppen och händerna när han blir engagerad, hur han ser ut under sekunderna när jag väcker honom.

Jag kommer glömma det om några år igen, det vet jag. Jag kommer att glömma alldeles för många saker och endast några små detaljer kommer haka sig fast i mitt minne och dyka upp vid de mest underliga tillfällen.

Bilderna blandas med allt annat men det ligger kvar en svag doft av kaffe och tillfällighet.