Till min vän

Det här är till dig vännen.
För att du inte vill lyssna men du kanske läser?
Jag vet vad du kommer att säga.
Lägg dig inte i det här, du har ingen jävla aning om hur jag mår eller känner.

Kanske inte, men där du inget berättar fyller alla dina vänner in med egna tankar för att skapa helhet.
Där du inget säger tar man för givet att det är det värsta av alla alternativ.
Du märker väl hur de flockas runt dig, vännerna, för att de vill veta hur du mår, om de kan hjälpa.
Det enda du behöver göra är att nicka.
Man är aldrig så ensam som man tror.

Det är i alla fall vad jag lärde mig av mitt eget mörker. Själv sjönk jag ner så snabbt. Att jag log betydde inget alls, för någonting knaprade på min mage även då, tomhet och mörker vart jag än riktade tanken.
Att jag ens kom ur sängen var för att jag fortsatte försöka. Att jag överlevde och slutade leta platser att dö på beror på att min gråt som delades med andra blev halv gråt, även om man ibland tröttnar på att alltid prata deppigheter med sina vänner.
När man är i sitt svarta är man egoistisk, och det med rätta. Det är kanske så att ingen förstår precis hur du känner, men ge i alla fall någon en chans att försöka förstå.

Det är dig jag tänker på vännen min. Det är din gråt jag gråter nu innan jag ska sova. Jag hoppas du känner det inatt, att ljuset jag sänder värmer ditt frusna ansikte. God natt.