Sjukt och drygt

När jag stod vid kassan på prix kom jag på hur sjukt jobbigt det är att vara ute och hela tiden vara lite rädd för att springa på honom eftersom vi handlar på samma affärer. Jag vill knappt gå ut och tar långa omvägar för att inte riskera att möta honom. Intlar mig att det ju i alla fall ger mig motion.
Uppe på stan känns det inte alls likadant, men här i parken intill och på prix och ica är det värre. För vad gör jag om jag möter honom, ska jag bara gå förbi?

Antagligen skulle jag göra det. För min egen skull.

För stannar jag till och han så uppenbart inte har nått att säga till mig blir jag bara mer ledsen.
Då är det bättre att bara passera utan att låtsas om honom.

För en månad sen kände jag honom inte, och om en månad kan det vara likadant igen. Jag klarade mig bra utan honom förrut och någon dag snart kommer jag säkert inte ens tänka på att jag skulle kunna se honom ute och tycka det vore en konstig grej.

Jag hoppas tiden går fort till den dagen.