Blyg

De flesta tror mig inte när jag säger att jag är ganska blyg.
Trots detta är jag alltid allvarlig när jag säger det.

Jag är ganska blyg av mig, och bland människor jag inte känner kan jag lätt bli stel och vara tyst och inte veta riktigt vad jag ska säga.
De som träffat mig under andra omständigheter än t ex på en fest, har svårt att förstå det. Jag pratar en del. Jag har inga problem att säga saker till okända, jag menar, jag skriver ju en blogg som uppenbarligen folk läser.
Men blyg är jag ändå, och idag på festen jag var på i några timmar, så sa jag inte vidare mycket. Jag kände inte nån, är bara ytligt bekant med alla utom mitt ex K, så jag pratade inte mycket, och kände mig som en alien, men jag log lite, skrattade när jag tyckte nått var kul.
Det kvittar egentligen om de tyckte jag var en alien.
Grejen är att jag frågade, vågade fråga, mitt ex om jag kunde hänga med på festen eftersom jag inte hade nått annat för mig, och det var inga problem alls. Det var ingen stor grej egentligen men jag brukar ju inte vilja tränga mig på, inte störa.

Jag gav fan i att vänta på bättre tider och hittade annat att göra. Även om det bara var för en stund så hängde jag i alla fall på.

Den stunden jag var på festen räckte för mig rent socialt. Plötsligt längtade jag hem igen. Hem till min dator, min soffa, grönt te, och att baka bröd så att jag har till frukost. Det har jag gjort nu. Nu är det bara Buffy kvar, och de avsnitten har jag redan sett så jag måste inte se dem egentligen.
Jag skulle kunna gå och sova strax om jag ville.

Utanför går det fulla människor förbi då och då, på väg hem från krogen nu. Innanför klappar hjärtat en smula stoltare än tidigare, en liten smula större och modigare.
Jag kan vara modig när jag vill.