angående det här med äktenskap och...

Allvarligt. Jag blir lite skraj för en del människor. Inte rädd-rädd utan bara mer sådär att man ryggar tillbaka som om man just sett något väldigt vidrigt alldeles för nära en, ett ögonbryn höjt i cynisk förfäran och där: en spindel som dinglar från taket en centimeter från ens ansikte eller åsikter tillhörande en kristnad medeltid i en ny tid tusen år senare när allt ifrågasätts och sätts på sin spets. Det är alltid samma förlöjligande som återkommer; det handlar om sex, kärlek, religion, tillhörighet. Begränsningar, regelverk, ramar att leva inom. Att kliva utanför de ramarna är för många likvärdigt med död, mental eller social sådan.
Men istället för att fokusera på de som inte kliver utanför borde man hylla alla dem som vågar sticka ut och följa hjärtat, vad det än säger, hur det än går emot de där reglerna som samhället skapat för att hålla en illusorisk ordning.

Det här är 2007 och fortfarande håller människor kvar den kristna värderingen om äktenskap som fortplantningssystem och även äktenskapet som regelverk där kvinnan är underställd mannen; Det här är 2007 och fortfarande är det inte tillåtet att ifrågasätta patriarkatet utan att någon ska komma och påpeka att "Såhär har det alltid varit och därför ska det så förbli!"
Det handlar ju inte ens om att bevara traditioner eller ens att det föds för få barn i Sverige eller världen. Världen är överbefolkad flera gånger om.
Det här handlar bara om kontroll av andra. Inget annat. För att människor som väljer egna vägar att gå är hotfulla och farliga.

Dessutom är inte Sverige längre ett helt kristnat land. Kristendomen är standard i Sverige men svenskarna är inte kristna. Att staten då ska komma och bestämma över kyrkan och religionerna är ännu ett sätt för dem att behålla illusionen av kontroll, och de flesta av oss tror på den kontrollen. Det är inte statens uppgift att bestämma över människorna i ett land. Det är inte de som bestämmer över folket. Det är folket som ska välja dem, och på samma sätt ska folket kunna välja bort dem när de vill.

Dock är det skönt att så många faktiskt har reagerat på det här. Människor kan tänka själva. För det är jag djupt tacksam.

P.S Fram tills nångång på 1970-talet(1972 eller 1977) var homosexualitet en sjukdom som man kunde ringa och sjukskriva sig på: "Hej, jag kan inte jobba idag för jag är lesbisk".