skugga

Jag ska skriva mina läskiga historier om dagarna.
Aldrig när det blivit mörkt. Igår när jag skulle sova bestämde jag det. Jag vågar inte annars.
Jag sitter och ser mig över axeln och bara väntar på att det jag skriver om ska dyka upp. Nackspärr och nervösa ryckningar, och när saker mitt i allt låter av sig själva, som de alltid gjort här hemma, så blir jag ju ännu mer spänd, även om det känns som om det sker för att retas med mig Kom igen Lena, så farligt är det ju inte. Vi låter ju i alla fall lamporna lysa men skuggorna i hallen sträcker sig aningens emot mig för att sedan dra sig tillbaka. Som för att prova hur långt de kan gå och jag ångrar mitt val att ställa skrivbordet så att jag sitter med ryggen åt resten av lägenheten