försök

Jag vet att han gör det med. Vi har pratat om det några gånger.
Hur vi hade det när vi var barn, vilka saker som fanns där hemma, vad vi gillar och av vilka anledningar.
När jag delar upp dukarna och ser den blå duken med svarta ränder som mamma gett mig så inser jag vad det är vi gör, D och jag.

Vi försöker bygga ett hem av fragment av vårt förflutna. Delar av barndomen som dyker upp i en turkos skål, en randig duk eller en tesil som håller på att gå sönder. Det är minnen, nostalgi, och alla de delarna som vi vill ha framme innehåller en del av oss själva. En slags essens att väva vidare på.

Tanken på det där gör mig för en stund lite tårögd. För allt som försvunnit. Alla stunder som inte kommer tillbaka men som man vill hålla kvar hos sig, ännu en stund. Det är nygräddade pannkakor på de gröna tallrikarna och godis i en keramikskål i slutet av 70-talet. Det är en koja byggd av filtar på trappen och trappen upp till toaletten där tyget hänger. Det är björnlim och träpärlor klistrade på grovt tyg, det är jordgloben som man hade som nattlampa, det är den första snön och ens favoritstövlar i rött.