kaveldun

Söndag och det ligger ett dis över himmelen. Sakta vaknar vi till liv igen, somnade tidigt igår efter att ha varit på möllan och i folkets park igen. i parken fundrade jag på ensamhetens labyrinter där man trasslar in sig i tystnad helt i onödan och slutligen drar sig undan för att det är bäst att dra sig undan lite.

Mitt i natten käkade vi buffé på nån restaurang och jag blev kräkmätt på turkisk mat och smygfes halva vägen hem(höll på att få magkatarr men klarade mig) och hoppades innerligt att inte D skulle höra något för då hade vi kommit till den punkten i vårt förhållande och jag väntar gärna 30 år med att vi fiser fritt inför varandra eller är inne på toa samtidigt. för det är helt enkelt inte okej för mig...

Vaknade orolig och kunde inte somna om men när timmar passerat så sitter man slutligen nyduschad på golvet vid datorn och lyssnar på winnerbäck - den enda musik jag fört in i Ds liv efter att jag charmat honom med Elegi och Över gränsen och nu knarkar jag LW-texter och fundrar på om det finns frukost. Jag tänker att allt är förgängligt: Mina barn kommer att tycka jag är stenålders när jag om många år framåt lyssnar på LW en söndagsmorgon när det ska ordnas frukost och aktiviteter och mitt i allt det där kommer jag vara exakt samma person som jag är nu och alltid alltid vara på väg att bli en annan. Kanske glömmer jag allt vad minnen heter.