duktig flicka
Det här skrev jag nyss som kommentar till Moisthlm inlägg "Det viktigaste?"' och kom på att det känns lite viktigt att lägga ut den här:
Innan de kom på att jag var glutenallergiker så rasade jag i vikt under kanske två år, från att ha varit 'normalviktig'(haha!) blev jag urholkad och tunn(för kroppen kunde inte ta upp näring för tarmarna var skadade av glutenet jag inte tål) och fick massor med uppmärksamhet. Massor. Alla sa hur fiiin jag blivit med mina kindben och så smal jag blivit och ingen nämnde att jag var sjukligt blek eller sov 15 timmar om dygnet och (jag) var för fattig för att ta mig till läkaren och handla ordentligt med mat. Efter det är mina perspektiv rätt snedvridna. En del av mig vill vara sådär smal igen, för jag vill suga i min komplimangerna, och en annan del av mig är glad nu när jag är fettig igen och kan gömma mig bakom den här kroppen, men vissa dagar, om någon säger något om mitt utseende så blir jag anorektisk igen. det ligger alldeles under ytan, jag vet hur många kilo jag kan gå ner på en vecka, jag vet hur mkt jag behöver äta för att klara mig, hålla mig vid liv och någorlunda pigg, och även om det ibland ligger en längtan i att ha den kontrollen så blir jag samtidigt väldigt väldigt rädd: Jag har växt upp med det där" ska du verkligen äta det där" och "ta en promenad, du behöver gå ner lite i vikt igen" och kan vackla lätt. Samtidigt vet jag ju att det inte spelar nån roll om man är tjock eller smal när det kommer till kärlek; man ser ju inte det, man tänker ju på ögonen och leendet och saker som sägs och hur magen säger att det känns bra. Jag önskar att folk inte skulle behöva matas med det där varje dag. Att de är DUKTIGA om de går ner i vikt, att de är DUKTIGA om de har självkontroll, för kontroll är vad tjejers liv går ut på: självkontroll, vikt, utseende, inte vara hysterisk eller fet, inte vilja vara kåt eller hungrig eller...Ja, du fattar... Kontentan: Det är det där "duktig flicka"-syntomet hos alla människor som retar mig. Som fan. Ytligt skitsnack av dem,. har man ätstärningar så har man alltid ätstörningar. De går inte bort även om du väger 35 eller 85 kilo. Man har inte ens sund inställning till mat, helt enkelt.
Innan de kom på att jag var glutenallergiker så rasade jag i vikt under kanske två år, från att ha varit 'normalviktig'(haha!) blev jag urholkad och tunn(för kroppen kunde inte ta upp näring för tarmarna var skadade av glutenet jag inte tål) och fick massor med uppmärksamhet. Massor. Alla sa hur fiiin jag blivit med mina kindben och så smal jag blivit och ingen nämnde att jag var sjukligt blek eller sov 15 timmar om dygnet och (jag) var för fattig för att ta mig till läkaren och handla ordentligt med mat. Efter det är mina perspektiv rätt snedvridna. En del av mig vill vara sådär smal igen, för jag vill suga i min komplimangerna, och en annan del av mig är glad nu när jag är fettig igen och kan gömma mig bakom den här kroppen, men vissa dagar, om någon säger något om mitt utseende så blir jag anorektisk igen. det ligger alldeles under ytan, jag vet hur många kilo jag kan gå ner på en vecka, jag vet hur mkt jag behöver äta för att klara mig, hålla mig vid liv och någorlunda pigg, och även om det ibland ligger en längtan i att ha den kontrollen så blir jag samtidigt väldigt väldigt rädd: Jag har växt upp med det där" ska du verkligen äta det där" och "ta en promenad, du behöver gå ner lite i vikt igen" och kan vackla lätt. Samtidigt vet jag ju att det inte spelar nån roll om man är tjock eller smal när det kommer till kärlek; man ser ju inte det, man tänker ju på ögonen och leendet och saker som sägs och hur magen säger att det känns bra. Jag önskar att folk inte skulle behöva matas med det där varje dag. Att de är DUKTIGA om de går ner i vikt, att de är DUKTIGA om de har självkontroll, för kontroll är vad tjejers liv går ut på: självkontroll, vikt, utseende, inte vara hysterisk eller fet, inte vilja vara kåt eller hungrig eller...Ja, du fattar... Kontentan: Det är det där "duktig flicka"-syntomet hos alla människor som retar mig. Som fan. Ytligt skitsnack av dem,. har man ätstärningar så har man alltid ätstörningar. De går inte bort även om du väger 35 eller 85 kilo. Man har inte ens sund inställning till mat, helt enkelt.
posted by vandrarvild at 5.7.06
2 Comments:
Du har så rätt, Lena. Tankarna och nojandet går aldrig över. Och det gör mig så jäkla arg och ledsen att jag inte vet vad jag ska ta mig till med mig själv.
Men, kan du trösta dig med, att du är medveten om att du gör det och att det är fel är ju i alla fall ett steg på vägen!
Skicka en kommentar
<< Home