av uppriktigt intresse
Under ännu ett klokt och vettigt samtal med K-kvinnan så kommer vi in på att prata om hur jag ibland får känslan av att D tycker det är konstigt att jag frågar om hans vardag och hans kompisar.
Vi diskuterade att det dels kan bero på att han inte förstår mitt uppriktiga intresse för hans person och världen runt honom utan att han kanske ser det som ett kontrollbehov och snokande.
Och när vi kom till det måste vi ju definiera snokande vs intresse för någons person.
Att ställa en fråga som man själv tycker är helt normal som följdfråga i ett samtal är en grej. Att däremot fråga om precis allt och vilja veta vad som sagt och om han tänkte på mig och fan vet allt; Det är väl aningens.... kontrollerande.
Så går skillnaden i ens eget huvud, om man ställer en fråga med uppriktighet eller med avsikt att snoka fram och dra egna slutsatser om det som inte sägs?
För jag letar inte efter något när jag frågar. Jag är faktiskt nyfiken på hans vänner, och på hans liv, vad han gjort under dagen och om det fick honom att tänka på något speciellt eller få en insikt av något slag. jag är kär i hans hjärna med, och jag märker alltid nya saker med honom som gör mig ännu mer nyfiken, berätta vem du är, men ta en bit i taget så räcker det längre.
Jag vet inte hur han haft det innan. Han kanske är mer van vid kontrollerande frågor än nyfikna uppriktiga(i så fall beklagar jag) men jag kan bara tala för mig själv. Jag har varit den där människan förrut, den som vill ha kontroll för att mitt självförtroende inte räckte för att omfatta att man faktiskt har någon som gillar en.
Det gav inget. Det gjorde mig bara mer ledsen och rädd. Jag valde att inte hålla på sådär, även om det ibland sticker upp sitt fula nylle igen men jag drar upp det till ytan och ser igenom det.
Jag vill hellre ha honom kvar genom att inte hålla honom fast alls.
Och när han nu väljer mig gång på gång: varför ska jag vara orolig. Jag saknar honom för mycket för att det ska finnas tid till svek.
Vi diskuterade att det dels kan bero på att han inte förstår mitt uppriktiga intresse för hans person och världen runt honom utan att han kanske ser det som ett kontrollbehov och snokande.
Och när vi kom till det måste vi ju definiera snokande vs intresse för någons person.
Att ställa en fråga som man själv tycker är helt normal som följdfråga i ett samtal är en grej. Att däremot fråga om precis allt och vilja veta vad som sagt och om han tänkte på mig och fan vet allt; Det är väl aningens.... kontrollerande.
Så går skillnaden i ens eget huvud, om man ställer en fråga med uppriktighet eller med avsikt att snoka fram och dra egna slutsatser om det som inte sägs?
För jag letar inte efter något när jag frågar. Jag är faktiskt nyfiken på hans vänner, och på hans liv, vad han gjort under dagen och om det fick honom att tänka på något speciellt eller få en insikt av något slag. jag är kär i hans hjärna med, och jag märker alltid nya saker med honom som gör mig ännu mer nyfiken, berätta vem du är, men ta en bit i taget så räcker det längre.
Jag vet inte hur han haft det innan. Han kanske är mer van vid kontrollerande frågor än nyfikna uppriktiga(i så fall beklagar jag) men jag kan bara tala för mig själv. Jag har varit den där människan förrut, den som vill ha kontroll för att mitt självförtroende inte räckte för att omfatta att man faktiskt har någon som gillar en.
Det gav inget. Det gjorde mig bara mer ledsen och rädd. Jag valde att inte hålla på sådär, även om det ibland sticker upp sitt fula nylle igen men jag drar upp det till ytan och ser igenom det.
Jag vill hellre ha honom kvar genom att inte hålla honom fast alls.
Och när han nu väljer mig gång på gång: varför ska jag vara orolig. Jag saknar honom för mycket för att det ska finnas tid till svek.
posted by vandrarvild at 5.7.06
2 Comments:
Det där känner jag igen så väl, hur man i yngre år helst ville krypa in den andres hjärna och hjärta för att se om det verkligen, verkligen var sant att han var så kär i mej som han sa. Sen när han inte orkade längre och istället vände en ryggen såg man inte sin egen del i det hela utan tog det bara som en bekräftelse på att han drivit med en och att man verkligen inte var älskansvärd utan precis så ful, dum och fet som man hela tiden vetat om att man var. Det är tur att man blir klokare med åren!
Eftersom jag läser din blogg dagligen (kul med konstant uppdatering också!) så har jag nu länkat till dej från mej. Hoppas det är okej?
Ha det gott! /E
Ja, så var det ju; man ville ha bevis på att det verkligen verkligen verkligen var sant att man var omtyckt, något som gjorde en skapligt paranoid. Nu är jag ju paranoid fortfarande,men inte på långa vägar likadan, och för det mesta är jag helt lugn. Skönt att det värsta är över.
Tack för länkningen! :)
Skicka en kommentar
<< Home