K o n s t

Idag kom vi in på att prata om konst, om vad konst är, och även om jag håller med om att konst måste ha något slags allmänintresse för att passera så tänker jag ändå:

OM man nu bara skapar för andras ögon; vad händer med själen, med hjärtat? Att hela tiden skapa för att man vill att andra ska gilla det är ju lite rövslickeri och dessutom ett högt spel att spela vad gäller ens egna kreativa ådra och förmåga. Vad hände med själen?

Att konstvärdet sitter i betraktarens öga tycker jag är rätt givet, och jag har aldrig varit ett större fan av elitärt tänkande - en uppstoppad get med ett bildäck runt är bara en uppstoppad get med ett bildäck runt - men nog ser man väl skillnad på talang och efterapande?

Någon som skapar utifrån talang lägger ju själ i det hon gör, medan den som skapar för att i slutänden vinna andras gillande - och alltså håller sig begränsad till ett allmänintresse - helt enkelt bara skapar för att vinna något på det. En papperlapp med en, i en stund av flödande inspiration, hastigt nerkrafsad dikt eller en snabb blyertsteckning är för mig vackrare än det ständiga sökandet efter perfektion och andras åsikt.

Sedan, måste tilläggas, betyder det ju inte att jag för den delen accepterar vad som helst som konst. Jag vill ha kärlek bakom bilderna, själ och impulser.