Kom

Även när man är medveten om att det är en illusion, en falsk bild som är fabriceras av ens egna tankar och fantasi, så ligger det något underbart i att lära känna en ny människa över nätet. Fördelarna ligger delvis i att man vågar säga saker man annars har svårt för eftersom att man inte tvingas se någon i ögonen, och när det gäller någon som man har så underbart lätt att prata med såhär som jag har med D så blir det hela ganska intensivt. Han har traskat runt i mitt huvud i snart en vecka nu, och det kan tyckas obetydligt, men han har påverkat mitt liv ganska mycket på den tiden. Han säger samma sak om mig; I´m in your blood now.

Intressant är väl även att man inte har koll på att den andre kan vara nervös inför ens kommande möte, man tänker bara på sig själv( tills han avslöjar sin egen nervositet). Man är inne i sitt eget huvud och jag tänker mig mer att han kommer vara den som är rätt cool och kul medan jag är den babblande fånen som snubblar och gör dumma saker. Tydligen tänkte han samma sak om sig själv: 'Tänk om man snubblar och faller?'.
'Men sötnos, det är ju jag, Jag hjälper dig upp igen, oavsett.' svarade jag.

Idag skickade jag honom en liten film jag har på mig själv: 20 sekunder av en pratande Lena anno 2004 som en vän tagit med sin webkamera. När jag hade skickat den och han skrivit "Okej, jag ska kolla på den nu" så var han tyst ganska länge. Jag tänkte" Jaha, det var det, nu vill han väl inte prata med mig igen" (för så paranoid är man ju) men faktiskt så var det precis tvärtom... I mitt huvud är det lite wierd, på ett bra sätt, att veta att han sitter där långt borta och ser på en filmsnutt av mig och kommenterar mig (som en linslus eftersom jag följer kameran med blicken och ler) och frågar och ser filmsnutten flera gånger

Även om allt jag vet om honom baseras på pratande över nätet och msn, vissa dagar upp till fjorton (!) timmar, så vet jag ju inget om honom. I mitt huvud vet jag allt; jag tror mig veta hur han rör sig och hur han ser ut när han ler, men jag undrar ju samtidigt om det är rätt. Jag måste veta, jag vill veta hur hans ögon ser ut och om han skrattar på ett speciellt sätt, jag måste få veta hur han går och om han håller händerna på ett speciellt sätt, om han drar handen genom håret eller kliar sig i nacken när han funderar eller grubblar.

För även om han inte alls är som jag tänker mig så har jag i alla fall varit med om honom, varit nära i samtal, nära i tankar, och jag vill hellre veta och kanske förlora det vi har nu, än att alltid gå runt och undra hurdan han är. Ibland måste man helt enkelt våga, trots att man känner sig som en liten darrande rädsla, för att man genom att vara modig växer och blir en annan.

Så D, kom så snart du bara kan. Kom.