det personliga blir politiskt

Min handläggare på arbetsförmedlingen ringde och väckte mig för en stund sen. Hon låter så söt på telefonen, jag är nästan lite kär i henne sådär som man kan vara förtjust i en ny sak man köpt, eller ett gulligt gosedjur.
Hon sa att hon blivit sjukskriven och ställde in vårt möte. Det var min enda uppbokade tid sen augusti. Hade jag haft råd skulle jag ha lämnat stan för länge sen, ingen kollar var jag är, ingen bryr sig om jag är på nån söderhavsö alla dagar av månaden utom när papprena för utbetalningarna ska vara inlämnade.

Men till och med det skulle jag kunna fuska med eftersom ingen där vet hur jag ser ut eller om det verkligen är min underskrift på papprena.

Välfärdssverige med sin byråkrati och opersonlighet - ibland leker jag med tanken att skicka nån annan till handläggarmötet på arbetsförmedlingen för att utge sig för att vara jag, och samtidigt följa med som kompisen eller lillasystern som får sitta utanför och vänta. Bara för att visa opersonligheten.


Eftersom jag sovit mindre än sex timmar så tänker jag lägga mig igen. Nån jävla powerwalk kan jag inte med nu, jag är helt matt. Men en tretimmarspromenad senare vore fint. Nån som vill vara mitt sällskap?