Mod

"[...]Så många som dör i onödan. Så många som skulle kunnat få hjälp och inse att om man sitter och planerar sitt eget självmord så är man en´handlingskraftig, livsduglig jävel med all kontroll i världen över sitt liv och möjligheter att förändra sin situation. Den energin kan med professionell hjälp och medmänsklighet kanaliseras till livsvilja istället. När i helvete ska våra skattepengar gå till en sjukvård som ser till att det händer?"

Smilla-darlingen har sagt ngt smart igen. Jag är inte förvånad, jag väntar mig sånt från henne dagligen. Jag funderar mest på meningen"[...]och inse att om man sitter och planerar sitt eget självmord så är man en handlingskraftig, livsduglig jävel med all kontroll i världen över sitt liv och möjligheter att förändra sin situation."

Jag tänker på alla människor jag känt och känner som var/är deppiga.
'Skära sig i handlederna och skrika tyst'-deppiga, eller de 'Kommer aldrig mer att skratta eller ta mig ur sängen'-deppiga. De med tusenmaskerna för ansiktet, de med visioner om livet och de svidande insikterna om verkligheten.
Inte inser de hur modiga de är, hur känsliga de vågar vara när saker känns fel, modiga där andra traskar vidare. De är modiga nog att säga ifrån men samhället trycker ner dem och lyssnar inte riktigt.

Den här 'klappa på huvudet'-mentaliteten måste ifrågasättas mer än vad den sorgsna ledsna individen ifrågasätts dagligen.Att planera sitt självmord är som Smilla säger: Du är modig för du säger ifrån, du vill ha en förändring, du vill komma vidare. Annars skulle du inte vara ledsen. Kroppen och magen säger att något är fel, du kanske inte vet vad, men du är i alla fall modig nog att lyssna på det. Bryt upp, bryt dig ur.

Jag tänker alltid, vad gäller mig själv med, att man är deppig för att världen inte ser ut som man väntade sig, eller för att den kanske inte är så som man kan ta den, den är aningens för hård eller kontrollerad, aningens för mörk eller känslokall för att man ska vilja vara en asfaltsblomma som, av allt att döma, kommer att bli nermosad och söndertrampad om man vågar ha en röst som skiljer sig från andras.

Man är deppig för att man vill leva, men inte vet hur.
Själva depressionen är en reaktion; man vill leva.
Men kanske inte med just de här förutsättningarna, inte i den här miljön eller med de här kraven.
Man söker hjälp för att man leva. Inte för att dö.