efterlivet, övergivet

nej, jag är inte självmordsbenägen egentligen. Inte mer än nån annan.
men jag ser nog inte på döden på samma sätt som folk i allmänhet brukar göra.
En läkare skulle säkert plita ner att jag hade tendenser till något som skulle kunna bli 'suicidalt'
men det beror väl på om man ser döden som en sista utväg,
eller en fortsättning på något helt annat?

och sen tänker jag på alla skeptiker som säger att inget händer efter döden, att det är banalt att tro och hoppas
men de förstår nog inte, att det absolut inte spelar någon roll då.

Jag fortsätter hävda att jag varit på jorden tidigare, för jag minns sekvenser av det.
Det är kanske det som får en att härda ut.
Snart är jag en gnista i evigheten, en gnista som förlorade sig bort från den stora elden och slocknade, mina minnen dör med mig. Alla som minns mig kommer slutligen att dö och vad är jag då? Jag är långt härifrån.
Nangijala kanske. Fast hellre Rohan eller platsen där alla som dött samlats för att fira.