Vänner med rätt att...

Idag på blomsteraffären är vi lika odiskreta som vanligt: 'Men vi ska ju bara ha sex med varandra så vi måste ju inte gilla varandra för det.'
Tjejen som står en halvmeter från oss ser besvärad ut.
Det roar mig. Vildinnan i mig kryper fram; här ska fan inte skämmas för nått!

Jag minns inte vad mer vi sa men mitt emellan blomprat om att vi båda föredrar blommor som bara är gröna och att blommande blommor är mormorsblommor och han har odlat kaktusar och visar vilka som kallar Svärmors... nånting, så blandar vi in prat om oss. Jag var redan innan vi sågs lite störd på honom, på hans sätt att inte höra av sig eller svara på mess, så emellanåt trycker jag till honom och hoppas han märker det. Jag tror han märker.

Och om han inte fattade det så säger jag det imorrn igen:
Det är okej, vi kan träffas ibland för när vi gör det har vi kul. Vi kan lära känna varandra mer och kommer automatiskt göra det genom att ses.
Men jag ställer inte upp på vad som helst. Det här ska vara på bådas villkor.
Vi är vänner. Vänner som man kan luta sig på när man tittar på film. Vänner som man kan prata sex med. Vänner som ibland har sex om båda vill det och ingen känner sig utnyttjad.

Jag förbehåller mig rätten att säga nej, att säga vad jag vill, att få vara sårad och helas igen. Jag förbehåller mig rätten att peta in ett finger mellan revbenen där jag vet att han är kittlig, jag förbehåller mig rätten att vara den jag är, och ändå vara omtyckt.
Och duger inte det, så är vi helt enkelt inte vänner.