Vid vattnet

Jag tror platsen är Rynningeviken.
Det är i alla fall en plats dit man kommer genom att cykla runt i skogen eller gå med cykeln över den ganska nya träbron.
Sen är man där.
Där är det bara himmel ovanför, man är instängd som i ett gigantiskt ljusblått öga som blickar upp mot himmelen, och vid ens fötter är det strandkant och horisonten långt borta lurar mig alltid att se dit, och längta efter nya horisonter, och när jag nått dit, nästa horisont, och nästa.

Det är aldrig tyst där, men närapå stilla. Jag sätter mig med ryggen mot de andra människorna, längst ut på bryggan. Jag tittar på fiskarna strax under ytan, tittar på fåglarna som dyker efter mat, jag ser svanfamiljen simma in i vassen och försvinna. En kvinna grillar vid avsedd plats, någon annan matar änderna. En kille blåser upp vad som ser ut att bli en kanot i slutänden.
Jag har både solen och vinden i ryggen, så det blåser hela tiden småhår i ansiktet på mig som kittlas. Jag sitter i linne först, men när solen försvinner drar jag på mig jackan och luvan. Jag sitter lutat över boken och skriver. Mina ben somnar till då och då, och jag ser upp varje gång en fisk plaskar i vattnet.

Ett tag vill jag ha med mig någon dit, men sen förstår jag:
För dem kanske platsen inte är ett gigantiskt ljusblått öga som blickar mot himmelen. För dem kanske det innebär något helt annat än stillhet att återkomma dit varje vecka för att skriva.
För dem kanske det bara är en plats för fåglar och vatten och alldeles för lite ljud och för mycket himmel.
Snabbt kommer jag överens med min ensamhet, och skriver vidare.