än att dö med tynande låga

Jag har blivit en gnällig jävel. En bitterfitta med en massa drömmar som inte blev av, eller snarare, inte skedde så snabbt som jag trodde.
Man ska inte tro en massa saker om sitt liv. Men man måste agera. Jag vet inte riktigt vad det var jag drömde om. Men allt om oftast så känner jag att jag är menad för större saker. Jag vet inte riktigt vad, men det känns som om jag har en smula ont om tid.

Och det är inte så att jag vantrivs i livet som det är nu, med D och Malmö och allt det där.
Jag tror att man någonstans bara tar saker som de kommer. Men ändå måste man följa sina drömmar, göra något av dem. Under tiden.
Ändå behåller jag min bild av mig själv som en bitterfitta. För att så länge man är medveten om att ens drömmar inte blir av när man sitter på händerna och väntar så har man ändå ett val att börja leva sina drömmar i nästa sekund, eller nästa.

och det är genom valmöjligheterna drömmen hålls vid liv. En flämtande låga som ibland brinner så starkt att ljuset syns genom ögonen och huden medan man sjunker djupt in i görandet av det man älskar allra mest.