Memory Lane del två
Ännu en del av en större text, skriven för tre år sen kanske:
"[...]Jag håller med. Bara det att sitta hemma utan att göra något en lördagskväll är något jag fått lära mig sedan jag blev singel. Långtidssingel. Som om det är en dödssynd och man måste onanera hemma i soffan framför bingolotto istället för att hångla med någon på krogen. Som om man måste sitta hemma och tycka synd om sig själv för att man är ensam.
Jag tycker inte synd om mig själv. Jag gillar bara inte att vara ensam.
Men jag är inte arg för det, eller bitter.
Men jag är inte arg för det, eller bitter.
Jag är istället en smula road av att singeltjejer i regel inte blir bjudna på alla fester.
Som om jag skulle stöta på allt som rör sig bara för att de är killar.
De flesta killar blir ganska ointressanta när de skaffar tjej och är ihop ett tag. De bleknar, blir ett med någon annan. När man hör om en kille genom hans flickvän så blir de oftast ganska motbjudande och inte alls vad de ser ut att vara. Vissa förhållanden verkar vara baserade på en gemensam rädsla för ensamhet. Allt det där som jag tänker på går i cirklar i skallen på mig. Allt verkar ha en gemensam nämnare och hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag fram till rädslan, samhället och tryggheten.
Som om varenda människa vill att någon annan ska leva deras liv åt dem.
Jag kommer inte ifrån känslan av att varenda människa lever i någon slags lögn om hur allt ska vara. Det skaver på mig lite grann.
Om jag nu skulle flörta med alla killar som flörtar med mig, skulle det göra mig till en hora eller en kvinna med en egen vilja och inställning? Jag tror det sista, och föresten tror jag inte att det skulle spela någon roll vad andra tycker: Jag hoppar inte i säng med första bästa och hånglar inte med allt och alla, jag måste känna lite, vara attraherad, eller åtminstone road för att kunna göra det.
Ingen av de handlingarna skulle säga något om mig som person. Andra kanske skulle ha en åsikt men det är min som räknas. Det skulle inte få mig att må bra, att ständigt söka den här bekräftelsen från killar eller män. Ska jag vara stark ska jag vara det i mig själv, den enda jag behöver lita på är mig. Jag vill kunna lita på min styrka och snabbhet, min intelligens och intuition. Jag vill lita på mig själv sådär att jag alltid kan vara vilande i mig själv. Till det behövs inte samhället.
Jag kunde fantisera om hur jag tog död på dem allihop, först skulle jag komma till dem en och en, och vara vackrare än någonsin. Jag skulle vara det vackraste min kropp kan vara, stark, smidig, lagom blek, frisk och leende.
Sen skulle jag knulla skiten ur dem och efteråt säga:
”Det var skoj. Du var helt okej. Vi ses.” Medan jag drar på mig trosorna, torkar händerna på nått av deras plagg. Sen skulle jag bara gå. Göra det som en kille skulle göra det. Inte i mig själv vara mindre kvinna utan bara agera på samma hänsynslösa sätt. De skulle förstå vad det betydde, att jag hade blivit någonting som de inte längre kunde nå eller få ner på sin egen nivå. Då skulle de veta att de ville ha mig mer än någonsin. De vill alltid ha det som de inte kan få riktigt. Deras liv verkar bestå av ständigt tävlande. Flest prylar när han dör vinner, flest knull med en snygg brud med stora bröst får mest status av polarna.
Jag kunde klä mig i en kvinnoroll för att få det jag ville ha. Jag vet inte om det är kvinnoförtryck. Att vara medveten om vilken makt man kan utvinna av mäns patetiska kvinnobilder är att vara starkare än de. Vi kanske blivit manipulerade genom alla tider, men det är inte mer än att vi manipulerar tillbaka. De fula killarna får inte heller brudar. Detta klipp- och klistrande som män sysslar med gör vi kvinnor också. Att vara medveten feminist är inte att förtrycka dem tillbaka, då är vi lika goda kålsupare som männen. Att vara medveten är kanske bara att veta vad man själv vill välja, och sen låta andra människor göra sina egna val. Att hjälpa det att bli lättare för kvinnorna där de är förtrycka, och tror de är svaga.
Jag kunde göra ett medvetet val att låta mig bli försörjd av en man, och ändå vara feminist.
Att vara medveten är halva vägen till de flesta sanningar. Men då måste jag minnas att det bara finns en sanning för mig själv, och den är min egen."
De flesta killar blir ganska ointressanta när de skaffar tjej och är ihop ett tag. De bleknar, blir ett med någon annan. När man hör om en kille genom hans flickvän så blir de oftast ganska motbjudande och inte alls vad de ser ut att vara. Vissa förhållanden verkar vara baserade på en gemensam rädsla för ensamhet. Allt det där som jag tänker på går i cirklar i skallen på mig. Allt verkar ha en gemensam nämnare och hur jag än vrider och vänder på det så kommer jag fram till rädslan, samhället och tryggheten.
Som om varenda människa vill att någon annan ska leva deras liv åt dem.
Jag kommer inte ifrån känslan av att varenda människa lever i någon slags lögn om hur allt ska vara. Det skaver på mig lite grann.
Om jag nu skulle flörta med alla killar som flörtar med mig, skulle det göra mig till en hora eller en kvinna med en egen vilja och inställning? Jag tror det sista, och föresten tror jag inte att det skulle spela någon roll vad andra tycker: Jag hoppar inte i säng med första bästa och hånglar inte med allt och alla, jag måste känna lite, vara attraherad, eller åtminstone road för att kunna göra det.
Ingen av de handlingarna skulle säga något om mig som person. Andra kanske skulle ha en åsikt men det är min som räknas. Det skulle inte få mig att må bra, att ständigt söka den här bekräftelsen från killar eller män. Ska jag vara stark ska jag vara det i mig själv, den enda jag behöver lita på är mig. Jag vill kunna lita på min styrka och snabbhet, min intelligens och intuition. Jag vill lita på mig själv sådär att jag alltid kan vara vilande i mig själv. Till det behövs inte samhället.
Jag kunde fantisera om hur jag tog död på dem allihop, först skulle jag komma till dem en och en, och vara vackrare än någonsin. Jag skulle vara det vackraste min kropp kan vara, stark, smidig, lagom blek, frisk och leende.
Sen skulle jag knulla skiten ur dem och efteråt säga:
”Det var skoj. Du var helt okej. Vi ses.” Medan jag drar på mig trosorna, torkar händerna på nått av deras plagg. Sen skulle jag bara gå. Göra det som en kille skulle göra det. Inte i mig själv vara mindre kvinna utan bara agera på samma hänsynslösa sätt. De skulle förstå vad det betydde, att jag hade blivit någonting som de inte längre kunde nå eller få ner på sin egen nivå. Då skulle de veta att de ville ha mig mer än någonsin. De vill alltid ha det som de inte kan få riktigt. Deras liv verkar bestå av ständigt tävlande. Flest prylar när han dör vinner, flest knull med en snygg brud med stora bröst får mest status av polarna.
Jag kunde klä mig i en kvinnoroll för att få det jag ville ha. Jag vet inte om det är kvinnoförtryck. Att vara medveten om vilken makt man kan utvinna av mäns patetiska kvinnobilder är att vara starkare än de. Vi kanske blivit manipulerade genom alla tider, men det är inte mer än att vi manipulerar tillbaka. De fula killarna får inte heller brudar. Detta klipp- och klistrande som män sysslar med gör vi kvinnor också. Att vara medveten feminist är inte att förtrycka dem tillbaka, då är vi lika goda kålsupare som männen. Att vara medveten är kanske bara att veta vad man själv vill välja, och sen låta andra människor göra sina egna val. Att hjälpa det att bli lättare för kvinnorna där de är förtrycka, och tror de är svaga.
Jag kunde göra ett medvetet val att låta mig bli försörjd av en man, och ändå vara feminist.
Att vara medveten är halva vägen till de flesta sanningar. Men då måste jag minnas att det bara finns en sanning för mig själv, och den är min egen."
posted by vandrarvild at 16.10.05
1 Comments:
Mycket bra skrivet! Men det är deprimerande att killar fungerar som de gör. För det är ett faktum. Visst finns det undantag men det ÄR ett faktum. Och vad gäller fula killar så är de precis likadana som de snygga killarna när det kommer till kritan. Lika mycket players dem.
Skicka en kommentar
<< Home