Sofia

Jag kom på igår att jag glömt skriva om Sofia som jag träffade i onsdags. Vi gick i parallellklass i högstadiet och för några år sen hittade vi på varandra på lunarstorm (de har ju nån funktion när man skriver i vilka skolor man gått.) och nu har hon flytt från stela trista tysta Stockholm och återvänt till Örebro. Hon har inte bott här sen hon var åtta men känner sig hemma på bara nån vecka. Då har man hittat rätt.

Hon kom hit på en fika och vi satt och pratade ett par timmar innan hon var tvungen att gå hem och amma så jag gick med henne hela vägen för att se var på norr hon bor. Det var inte vidare långt. Jag ska nog hälsa på henne där nån dag snart. Träffa kidsen. Hon har två stycken. Mina obefintliga vuxenpoäng känns plötsligt meningslösa.

Sofia såg i alla fall ut som hon gjorde i högstadiet. Fast vuxenversionen. Hon har en äldre blick, mer erfaren, trots att hon fortfarade är sådär glad.
Ingen av oss ser ut som 31, vilket vi knappast klagar på. Vi har gamla klasskompisar som ser ut som 40 å andra sidan, så det kanske var trist att vi skippade återträffen i våras.
Men å andra sidan; varför ska man träffa folk som man försökt ta sig i från i flera år i en situation som inte känns meningsfull?

I alla fall så var det inga större problem för oss att prata med varandra. Sånt gillar jag. Speciellt är det kul med tanke på att vi var kompisar ett tag när vi gick i sexan och sen mest hälsade under högstadiet.
Men inga murar som inte går att riva.