när det ljusnar

J hade en poäng med det hon sa:
"Om någon skrev lika mycket om dig i en blogg, skulle inte du läsa den då?".
Jo, det skulle jag, alla gånger.
Jag tror i allafall inte att han läser. Det är lika bra det.
Jag har ändå varit dum i huvudet och förstört allting utan att ha en aning om hur han mår och hur han reagerar på saker, och nu när jag vet det kan jag inte ta tillbaka ett skit.
Jag känner igen mig i det han känner med. När det var som värst för mig letade jag platser att dö på, en plats där jag kunde ligga tillräckligt länge för att ingen skulle hitta mig. Det var det enda jag såg fram emot:
'Jag kan alltid välja att inte leva. Det är mitt eget val.'
Jag ville inte umgås med människor för jag trodde inte de ville vara med mig för min egen skull.
Det händer fortfarande att jag gör så: Det är nog därför man måste dra med mig på saker. Jag vill inte vara i vägen, inte störa.
Tyck inte om mig är ni snälla, allt jag tar i blir mörker.
Och nu är det mörkt igen
och när det ljusnar är jag långt ifrån den här stunden och mitt vridna hjärta, långt ifrån magkramper och plötsliga gråtattacker

men jag önskar det var över nu, jag önskar jag kunde sluta känna och tänka och vara mitt i detta just nu. I fucking think about you all the time

I ditt huvud vandrar ingen Lena runt.
Jag är medveten om det
men det betyder ju inte att hjärtat hindras från att trasas sönder