Har inte jag sett dig förrut?

Fan, nu hann han läsa mitt lätt elaka inlägg i hans gb innan jag ändrade mig och raderade det. Fukk. Jag tänker inte vara mer småsint eller långsint eller störd, det var helt onödigt att skriva det där, jag har redan fått ur mig allt. Men fan, han loggade in en gång till under kvällen. Fukk.

Helena lät trött i telefonen och gäspade ganska ofta, men kom i alla fall med lite annorlunda synpunkter än de som alla andra kommit med:
'Ni sa ju att vi var vänner redan, varför ville jag då mitt i allt bara vara vänner?'
Och om han nu var intresserad när jag sa att jag var det av honom så kan han ju inte säga att han var det av mig,
för det skulle ju betyda nått, som att vi måste ses mer, eller han kanske trodde att JAG trodde att vi skulle bli tillsammans.

Vilket jag inte trodde alls, men nu är det ju ändå för sent med alla tankar och grubblerier.

Det lustiga är ändå, att om han nu skulle komma förbi och, jag vet inte; svälja nån slags stolthet (?) och bara komma hit och säga sitt namn i min porttelefon när jag svarar, så släpper jag in honom.
Känslan av att det inte är över ligger kvar.
Jag skulle släppa in honom.
Sen börjar vi om. Jag sträcker fram handen mot honom och säger:
'Hej, jag heter Lena. Har inte jag sett dig förrut?'