NU är jag förbannad
Inlägget som jag inte kunde lägga in natten till lördag:
Suzanne är inte hemma när jag ringer och jag ville så gärna prata med henne. Det pågår något här, en slags maktkamp.Jag undrar för ett ögonblick om han inte vill att jag ska känna skuld ändå, för det ger honom ett övertag.
Apropå ingenting säger Magnus att T kanske ska till sthlm i helgen och jag förstår genast vem det är som han ska träffa där.Hela vägen hem hugger det mig i magen och jag tänker; '...och jag kan inte gör ett skit åt det hela, inte ett dugg.'
Jag försöker att inte tänka på det men när M lämnat mig vid porten och jag gått in smsar jag H och förklarar hur allt rasade igen, på en gång. Jag mår inte så bra.
När jag kommer online pratar jag med J och Johan och inser då plötsligt att jag sitter i en slags skuldfälla:
Här försöker jag prata med en kille som inte säger ett knyst, sms-ar honom några dagar senare och ber om ursäkt för att se om jag kan få NÅGON slags respons för jag vill ändå vara hans vän och han svarar med ett:
"Nej, det skulle du inte ha gjort [pressat honom]. Har inte mått såhär dåligt på länge".
Plötsligt inser jag, när jag sitter och är ledsen, att T, min fd loverboy, den söta roliga killen som jag så gärna ville bli vän med även om jag inte förstår alls varför vi inte kan prata med varandra mer och BARA VARA VÄNNER när vi har en del att prata om: T, min fd loverboy är i klass med David.
DAVID var en kille som fick panik varje gång man sa 'förhållande' men som jag var ihop med ett halvår ändå för det var bra så länge man inte sa det fula ordet. David sa aldrig till sina vänner att vi träffades jämt men när de märkte att jag sov där sa de inget, vad skulle de säga?
David kunde inte erkänna nått alls; nejnej, det är inget på gång mellan oss. Vi knullar bara lite, håller handen när vi är ute och går, är tillsammans så oftavi bara kan och har roligt. Men ihop är vi inte, vi är... vänner.
Jag fattar ju nu efteråt att jag dejtade och stod ut med honom trots allt för att han var så jävla bra i sängen, i alla fall tillsammans med mig. Men han var en första klassens bajsfjant, en riktigt omogen fegis som flydde för han var kass på att ta konflikter och skulle alltid ha rätt (a k a makt) och kunde inte för en sekund släppa på sin "coola" image.
T är inte riktigt likadan men de har många gemensamma beröringspunkter; vi har helt enkelt inte kommit på samma nivå vad gäller hur man ser på saker.
Det slår mig plötsligt att han vill ha makt över mig på något sätt, vill få mig att känna skuld för då vet han vart han har mig och då kan han känna att han står över mig.
Men min insikt är min egen och min skuldfälla här är öppen nu igen.
Jag var ledsen i en kvart.
Nu är det över.
Nu är jag istället RIKTIGT JÄVLA FÖRBANNAD.
Samma dag som vi skämtade om att vi skulle knulla järnet träffar han en tjej. Medan jag står intill honom där han sitter vid datorn och försöker prata med honom om huruvida vi ska vara nått så enkelt som vänner så pratar han med henne på msn. Jag såg inte vad de skrev men kunde ha kollat det när han var på toa.
Men jag gör inte sånt. Jag står över sånt. Mig är han tyst mot, mig som han hånglade med några dagar innan och hade kul som fan med. För det märkte jag att han hade. Mindre än två veckor efter att han säger att han absolut inte vill ha ett förhållande åker han till sthlm för att han träffat en ny tjej.
Och han kan inte ens respektera mig tillräckligt för att säga "Jo, det var kul att vara med dig, hitta på saker med dig, vara din vän ett tag där".
Istället skriver han idag i sms-et att han :
"Har inte mått såhär dåligt på länge"
Jag antar att det är för att jag ska känna skuld.
Jag gjorde det med. Svarade med 'Förlåt' och skämdes lite.
Men vet du vad Timmy-ponken.
Inga mer spel. Inget mer sånt. Jag ville vara en så enkel sak som din vän men inte ens det kan du ta. Inte ens det kan du bära.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att du förtjänar min vänskap. Jag tror jag kan hitta bra mycket bättre och trevligare och öppnare vänner än du, som, liksom oss båda är feminister, vegetarianer och har en viss förkärlek för en viss sorts musik och prylar, vänner som har samma humor som du och jag.
Vänner som man kan prata med och som inte vill kontrollera eller utnyttja. Vänner som faktiskt kan vara vänner, inte s k 'vänner som måste förpassa en i en skuldfälla för att känna att de har makt'.
Det är inte vänskap. Vänskap är nått helt annat.
Det du utövar är patetiskt och inte vidare moget.
Jag tror du vet det med, jag tror du vet precis vad jag menar. Det är därför du var så tyst. Inte enbart för att du har grova kommunikationsproblem, utan för att du inte hade nått att sätta emot det jag sa.
Det är nästan så att jag funderar på om inte DU ska vara den som ber MIG om ursäkt eftersom du har behandlat mig som skit.
För jag vet mitt eget värde.
Du borde vara den som ber mig om ursäkt för hur du behandlat mig med tystnad, kyla och omoget bemötande och en plutande piercad underläpp som säkert varje fjortisbrud faller stenhårt för (en 'cool' svår kille med egen bil och jobb och djup depression ligger högt på fjortismarknaden har jag märkt).
Sen när jag igen försöker bli vän med dig använder du fula knep tillbaka. You just keep me hangning on...
Så jäkla lågt. Jag har inte ens lust att bemöta dig där nere på den nivån. För jag kommer inte göra några försök att försöka bli vän med dig igen, du är helt enkelt inte värd energin som krävs för att skriva ett mess eller flytta ögonen till punkten där du står.
Jag hoppas du får en bra helg.
Jag hoppas du förstår hur ensam du egentligen är och kommer vara om du håller på såhär länge till.
************************
Tillägg dagen efter;
De fem härskarteknikerna:
1. Osynliggörande
2. Förlöjligande
3. Undanhållande av information
4. Dubbelbestraffning
5. Påförande av skuld och skam
Det är typ en av dem han INTE har använt mot mig. Inte vad jag vet om.
Han säger sig vara feminist dessutom. Det här är ett av de vanligaste sätten att ignorera kvinnor på. Bra gjort.
Det som roar mig nu (eftersom jag har en förmåga att se humor i det mesta så gör jag även det nu) är att den där stackars tjejen snart kommer upptäcka vad som händer om man pressar honom det allra minsta. Jag undrar hur hon kommer reagera när han inte svarar för att han helt enkelt inte har sinnesnärvaro nog att komma på ett svar själv. Eller hur hon reagerar när hans svartsjuka kommer fram och angriper alla hennes aktiviteter och killkompisar där hon sitter några timmar bort. Det hela ska bli rätt intressant att betrakta såhär på håll.
Suzanne är inte hemma när jag ringer och jag ville så gärna prata med henne. Det pågår något här, en slags maktkamp.Jag undrar för ett ögonblick om han inte vill att jag ska känna skuld ändå, för det ger honom ett övertag.
Apropå ingenting säger Magnus att T kanske ska till sthlm i helgen och jag förstår genast vem det är som han ska träffa där.Hela vägen hem hugger det mig i magen och jag tänker; '...och jag kan inte gör ett skit åt det hela, inte ett dugg.'
Jag försöker att inte tänka på det men när M lämnat mig vid porten och jag gått in smsar jag H och förklarar hur allt rasade igen, på en gång. Jag mår inte så bra.
När jag kommer online pratar jag med J och Johan och inser då plötsligt att jag sitter i en slags skuldfälla:
Här försöker jag prata med en kille som inte säger ett knyst, sms-ar honom några dagar senare och ber om ursäkt för att se om jag kan få NÅGON slags respons för jag vill ändå vara hans vän och han svarar med ett:
"Nej, det skulle du inte ha gjort [pressat honom]. Har inte mått såhär dåligt på länge".
Plötsligt inser jag, när jag sitter och är ledsen, att T, min fd loverboy, den söta roliga killen som jag så gärna ville bli vän med även om jag inte förstår alls varför vi inte kan prata med varandra mer och BARA VARA VÄNNER när vi har en del att prata om: T, min fd loverboy är i klass med David.
DAVID var en kille som fick panik varje gång man sa 'förhållande' men som jag var ihop med ett halvår ändå för det var bra så länge man inte sa det fula ordet. David sa aldrig till sina vänner att vi träffades jämt men när de märkte att jag sov där sa de inget, vad skulle de säga?
David kunde inte erkänna nått alls; nejnej, det är inget på gång mellan oss. Vi knullar bara lite, håller handen när vi är ute och går, är tillsammans så oftavi bara kan och har roligt. Men ihop är vi inte, vi är... vänner.
Jag fattar ju nu efteråt att jag dejtade och stod ut med honom trots allt för att han var så jävla bra i sängen, i alla fall tillsammans med mig. Men han var en första klassens bajsfjant, en riktigt omogen fegis som flydde för han var kass på att ta konflikter och skulle alltid ha rätt (a k a makt) och kunde inte för en sekund släppa på sin "coola" image.
T är inte riktigt likadan men de har många gemensamma beröringspunkter; vi har helt enkelt inte kommit på samma nivå vad gäller hur man ser på saker.
Det slår mig plötsligt att han vill ha makt över mig på något sätt, vill få mig att känna skuld för då vet han vart han har mig och då kan han känna att han står över mig.
Men min insikt är min egen och min skuldfälla här är öppen nu igen.
Jag var ledsen i en kvart.
Nu är det över.
Nu är jag istället RIKTIGT JÄVLA FÖRBANNAD.
Samma dag som vi skämtade om att vi skulle knulla järnet träffar han en tjej. Medan jag står intill honom där han sitter vid datorn och försöker prata med honom om huruvida vi ska vara nått så enkelt som vänner så pratar han med henne på msn. Jag såg inte vad de skrev men kunde ha kollat det när han var på toa.
Men jag gör inte sånt. Jag står över sånt. Mig är han tyst mot, mig som han hånglade med några dagar innan och hade kul som fan med. För det märkte jag att han hade. Mindre än två veckor efter att han säger att han absolut inte vill ha ett förhållande åker han till sthlm för att han träffat en ny tjej.
Och han kan inte ens respektera mig tillräckligt för att säga "Jo, det var kul att vara med dig, hitta på saker med dig, vara din vän ett tag där".
Istället skriver han idag i sms-et att han :
"Har inte mått såhär dåligt på länge"
Jag antar att det är för att jag ska känna skuld.
Jag gjorde det med. Svarade med 'Förlåt' och skämdes lite.
Men vet du vad Timmy-ponken.
Inga mer spel. Inget mer sånt. Jag ville vara en så enkel sak som din vän men inte ens det kan du ta. Inte ens det kan du bära.
Jag vet faktiskt inte om jag tycker att du förtjänar min vänskap. Jag tror jag kan hitta bra mycket bättre och trevligare och öppnare vänner än du, som, liksom oss båda är feminister, vegetarianer och har en viss förkärlek för en viss sorts musik och prylar, vänner som har samma humor som du och jag.
Vänner som man kan prata med och som inte vill kontrollera eller utnyttja. Vänner som faktiskt kan vara vänner, inte s k 'vänner som måste förpassa en i en skuldfälla för att känna att de har makt'.
Det är inte vänskap. Vänskap är nått helt annat.
Det du utövar är patetiskt och inte vidare moget.
Jag tror du vet det med, jag tror du vet precis vad jag menar. Det är därför du var så tyst. Inte enbart för att du har grova kommunikationsproblem, utan för att du inte hade nått att sätta emot det jag sa.
Det är nästan så att jag funderar på om inte DU ska vara den som ber MIG om ursäkt eftersom du har behandlat mig som skit.
För jag vet mitt eget värde.
Du borde vara den som ber mig om ursäkt för hur du behandlat mig med tystnad, kyla och omoget bemötande och en plutande piercad underläpp som säkert varje fjortisbrud faller stenhårt för (en 'cool' svår kille med egen bil och jobb och djup depression ligger högt på fjortismarknaden har jag märkt).
Sen när jag igen försöker bli vän med dig använder du fula knep tillbaka. You just keep me hangning on...
Så jäkla lågt. Jag har inte ens lust att bemöta dig där nere på den nivån. För jag kommer inte göra några försök att försöka bli vän med dig igen, du är helt enkelt inte värd energin som krävs för att skriva ett mess eller flytta ögonen till punkten där du står.
Jag hoppas du får en bra helg.
Jag hoppas du förstår hur ensam du egentligen är och kommer vara om du håller på såhär länge till.
************************
Tillägg dagen efter;
De fem härskarteknikerna:
1. Osynliggörande
2. Förlöjligande
3. Undanhållande av information
4. Dubbelbestraffning
5. Påförande av skuld och skam
Det är typ en av dem han INTE har använt mot mig. Inte vad jag vet om.
Han säger sig vara feminist dessutom. Det här är ett av de vanligaste sätten att ignorera kvinnor på. Bra gjort.
Det som roar mig nu (eftersom jag har en förmåga att se humor i det mesta så gör jag även det nu) är att den där stackars tjejen snart kommer upptäcka vad som händer om man pressar honom det allra minsta. Jag undrar hur hon kommer reagera när han inte svarar för att han helt enkelt inte har sinnesnärvaro nog att komma på ett svar själv. Eller hur hon reagerar när hans svartsjuka kommer fram och angriper alla hennes aktiviteter och killkompisar där hon sitter några timmar bort. Det hela ska bli rätt intressant att betrakta såhär på håll.
posted by vandrarvild at 12.9.05
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home