förlorad ande

Jag låg på en sten ute i vattnet igår. Stirrade på himmelen och kände det där igen: Jag har alltid funnits.
När Lena-kroppen övergår i en annan form av energi är alltid-jaget fritt igen och kroppen blir till samma energi som omger oss: Jag blir en del av stenarna, vattnet och luften. Jag hamnar i jorden och blir jord men jag är inte min kropp. Jag är det där andra, energikroppen, eller det som jag hellre kallar "mind-soul".

Som barn var det någon som sa till mig att man är det där som man känner som sig själv när man ligger helt still och blundar: Man är det där medvetandet som sträcker sig utanför kroppen och synintrycken. Det där som finns kvar inne i en.
Jag hade glömt bort det. Igår på vägen hem läste jag att när man blir trött och oengagerad, och hela tiden på väg att bli sjuk/blir sjuk så är ens ande borta, och man måste kalla henne tillbaka. Jag funderade på det med, där jag låg på stenen, om vart hon kan ha tagit vägen. Jag tror jag ropade på henne, upp mot himmelen och ner i vattnet: "Kom tillbaka! Allt ska bli bra igen!"

Och då minns jag. Hur jag ville bo i skogen förrut. Hur jag var på väg bort från stan för att lära mig komma överens med spindlar och knott. Hur jag skulle ha skogen tätt intill knuten och tassa barfota i högt gräs, orädd och med utsläppt hår. Det var sinnebilden av det hela som jag var ute efter. Jaget. Eller ett slags Jag. Med hund(när man inte får ha en varg lagligt) och kalla golv men stå ut med allt det där för att man hade sin frihet och sina egna val.