Besökare nr 9

ibland låter jag mig sjunka djupt ner i ångesten igen, för att jag ska minnas hur det var, för att jag ska jämföra mig med den och finna att jag inte alls är där just nu. Jag är en besökare som skrapar på ytan av hur allt rasar över en och magen blir ångesttom och det där stora outtalade vecklar ut som som kolsvarta fågelvingar över själen och rädslan, man kan inte andas och blundar och plötsligt minns jag hur jag tog mig igenom på andra sidan

jag kan inte berätta för människorna med ångest att man aldrig kommer ifrån det på riktigt. På mig ligger det alltid under ytan.
Jag skrapar på ytan av mina minnen och dörrarna öppnas. Jag är 20 och 22 och gråter när ingen ser, eller när någon ser, man bryr sig inte
men jag tog mig ur det, lyfte mig upp ur en oljig svart brunn till den guldbelagda vackra verklighetsytan och alla insikter av rädsla och sorg är här med mig.
Jag kan inte berätta att ångesten aldrig försvinner, för det är sant och inte sant.
Jag stängde dörren bakom mig men gläntar den ibland för att se om jag minns, och jämföra mig
men den jag blev av att göra mig stark av svagheten.


Du stora gudinna av visdom och mod
jag ger mitt liv till min egen styrka och tålamod