Strofer

Nej, jag tycker egentligen inte synd om mig själv.
Det är mer en känsla av resignation inför det hela som får mig att stanna upp och haka mig fast i min egen verklighet.
Jag har lätt att släppa taget om saker och ta mig vidare i vanliga fall men nu är jag frustrerad och vill vidare men saker är olösta sedan urminnes tider och jag har hela tiden strofer i huvudet från dikter jag inte minns; jag minns bara strofer ryckta från sitt sammanhang: [den som kan leva så är min älskade] och [Kom, jag har svärtat mina armhålor] samt [täck över henne ansikte, mina ögon bländas, hon dog ung] och [jag viskar mina strofer med sluten mun]



kvällen är kommen, natten väntar
och jag släpper lös mina tankar mellan träden utanför