utanför

Alltså, det här skriver jag inte till nån särskild så känn er inte träffade på något sätt, det är bara en känsla som dyker upp och som jag känner igen sen jag var yngre och alltid var ensam och ångest-tom.

Det är den där känslan av att andra har jäkligt roligt utan att man själv är med.

Hur jag ska förklara och bena ut den är svårt men jag försöker i alla fall:

Det är känslan av urselt självförtroende i tanken som följer av att man hört eller råkat se att några som man känner och brukar hänga med har haft en rolig kväll och man inte kan låta bli att undra:
"Varför frågade de inte om jag ville vara med? Är jag tråkig som fan när de inte frågade om jag ville vara med? Hur roligt hade de? [varför fick inte jag vara med och leka?]"

Det är känslan av vad som känns som tusentals dagar av totalt utanförskap. Samma slags känsla man har när man är utfryst och mobbad(been there, done that):
"Du tillhör inte samma lag som vi. Sluta upp med dina patetiska försök att vara som oss andra.
Du kommer aldrig komma upp till vår nivå."

Det är känslan som slutligen leder till tanken att man föds ensam, dör ensam och där emellan borde man i alla fall ha flera år av Jag att leva ut utan att andra ska klanka ner på det.

I slutänden gör det mig alltid upprorisk som satan.
Som nu, när tanken är nedskriven och flöt bort som ett andetag i vinden.