Hur var det nu igen

... och det är som en del av ens medvetande och själ hela tiden är någon annanstans och kikar på världen genom minnen.
Nyss var hon på väg med cykel längs med vägen och luften var varm och himlen klar. Nyss var hon rädd i magen igen för minnet var sådant att lilla vargen inte ville säga det hon hade på hjärtat fastän hon borde där hon satt i hans kök och väntade på ord.
Nyss var lilla vargen stark och arg men sen smulas det sönder till konstiga minnen och 'Hur var det egentligen, på riktigt. Hur var deras sida av sanningen, den jag aldrig såg eller fick höra om?' och kalla händer som värmer sig på pappmuggar på djäkneberget medan hela västerås ligger framför en och det är vinter 1998 och emil är där och han har den där blicken igen, den som talar om kärlek och 'Vi ska alltid vara tillsammans' men lilla vargen lämnade det för att veta om sin egen ensamhet och en annan slags styrka, styrkan i att kunna vara ensam med sig själv och gå vidare, fast ibland med tunga fötter.

Hur var det nu igen, är det viktigt vad han och han och kanske hon tycker om en för att man ska klara av dagen och känna att man har en poäng med att stiga upp och försöka leva lite till?
Hur var det nu igen, måste man leva för alla andras skull eller är det för sin egen naiva nyfikenhet som man fortsätter att stiga upp, fortsätter att vakna till och äta och tvätta sig och ibland skratta fastän man hellre vill gråta de dagar när magen är blytung och horisonten svart?
Hur var det nu igen; fanns det en poäng med själva levandet, och en punchline mot slutet och hur var det den gick nu igen? Nått om påtvingad ensamhet som man föser bort genom ännu ett leende från en varm famn, och sen nästa, och nästa.
Hur var det nu igen; att den där tomheten i magen finns där trots att man är mitt bland folk och mitt i omfamningen och mitt i skrattet; mitt i det levande livet så visar den tänderna och väser till: 'Trodde du verkligen att jag inte skulle visa mig igen?'