konstigband

Man vill inte att det man skriver ska såra människor men jag märker att jag i längden sårar mig själv genom att inte skriva det jag vill och tänker på.

Imorse runt kl nio var han förbannad. Det där bandet mellan oss ger snabba inblickar och känslor. Det här skrämmer mig inte lika mycket som det fascinerar mig.
Jag står vid sidan av och betraktar.
Jag vägrar bli inblandad som tidigare; det gjorde mig matt, men vill han ta en nattlig promenad i en höstmörk stad så vet han var jag finns.

Jag tror att det här skrämmer honom som fan, istället för att han tar det som en ordlös vänskap. Jag står på andra sidan av något jag själv velat ha längre: att ha en vän även när orden sviker.

Jag har varit med om en del underliga saker men det här bandet mellan oss förstår jag mig fan inte på. Jag har klarat av att driva ut en rastlös och inte alltför vänlig ande från min lägenhet som inte ville försvinna utan att först dunka i väggarna i en timme och få min tavla att bölja. Jag har fått affirmationer att fungera, jag har trots ett utseende som inte matchar idealen alltid lyckats skaffa rätt snygga killar(diskutabelt förståss, beroende på smak).

Men det här förstår jag helt enkelt inte alls. K pratade om en vänskaplig soulmate men så långt vill jag inte dra det.
Så jag lämnar det hellre obesvarat.
Det, som allt annat, löser sig på något sätt.