Hjärntvätt eller vackra drömmar?
Husmor har anlänt: Jag gör potatisgratäng. Men eftersom den ska stå i ugnen ett tag tänkte jag fulblogga tills dess om en sak jag kom på under promenaden; det här med att man emellanåt vill ha någon som förstår en utan ord behöver bytas emellan två individer:
Man är hjärntvättad av filmer så klart.
Och då kom tanken in, även om den är ganska självklar den med, att de som skriver filmerna drömmer om den sortens kärlek de med. Därför skriver de om den. Därför finns den inte, kärleken som är som på film, för annars skulle man inte behöva skriva om den.
Okej, nu hänger ni säkert inte med riktigt ändå:
Om kärlek - så som den är på film - skulle finnas i verkligheten, så skulle det inte skrivas om det, det skulle inte behövas, det är inte vad folk vill se eller vill ha.
Istället har kärlek blivit upptrissad, överdriven till själsfränder och kommunikation utan ord och 'kärlek övervinner allt'.
Nu säger jag ju knappast att man ska nöja sig med det lilla, tvärtom, men jag tror att man har en bild av kärlek på ett visst sätt. Det är individuellt, men ändå klart baserad på ens uppväxt och drömmar och fantasier. Jag menar; många sätter ju likhetstecken mellan sex och kärlek, bara en sån sak.
SLUTA KOLLA PÅ PORR för fan.
Eller, börja i alla fall vara medveten om VAD det är du ser på, och varför.
Och en grej till: testa att se på nått som inte är Hollywood-tillverkat...
Sen kan jag ju inte låta bli att fundera på det här med att man inte ska ge upp sina drömmar, inte nöja sig med det lilla, inte sitta kvar med någon man inte älskar riktigt utan leta sig vidare.
Ska man ha vackra drömmar kvar, och går det att ha dem kvar om man samtidigt ska vara medveten?
När är det okej att vara naiv?
Personligen gråter jag ju ögonen ur mig när filmkaraktärer inte får sin kärlek, när kärleken faktiskt inte löser alla problem och övervinner allt. Jag tror att man kanske hoppas på en sista utväg ur allt, men den utvägen ligger ju inte i en annan människa, det fattar ju minsta treåring.
Är det fortfarande okej att drömma? Pallar man det utan att bli kärleks-schizofren?
Man är hjärntvättad av filmer så klart.
Och då kom tanken in, även om den är ganska självklar den med, att de som skriver filmerna drömmer om den sortens kärlek de med. Därför skriver de om den. Därför finns den inte, kärleken som är som på film, för annars skulle man inte behöva skriva om den.
Okej, nu hänger ni säkert inte med riktigt ändå:
Om kärlek - så som den är på film - skulle finnas i verkligheten, så skulle det inte skrivas om det, det skulle inte behövas, det är inte vad folk vill se eller vill ha.
Istället har kärlek blivit upptrissad, överdriven till själsfränder och kommunikation utan ord och 'kärlek övervinner allt'.
Nu säger jag ju knappast att man ska nöja sig med det lilla, tvärtom, men jag tror att man har en bild av kärlek på ett visst sätt. Det är individuellt, men ändå klart baserad på ens uppväxt och drömmar och fantasier. Jag menar; många sätter ju likhetstecken mellan sex och kärlek, bara en sån sak.
SLUTA KOLLA PÅ PORR för fan.
Eller, börja i alla fall vara medveten om VAD det är du ser på, och varför.
Och en grej till: testa att se på nått som inte är Hollywood-tillverkat...
Sen kan jag ju inte låta bli att fundera på det här med att man inte ska ge upp sina drömmar, inte nöja sig med det lilla, inte sitta kvar med någon man inte älskar riktigt utan leta sig vidare.
Ska man ha vackra drömmar kvar, och går det att ha dem kvar om man samtidigt ska vara medveten?
När är det okej att vara naiv?
Personligen gråter jag ju ögonen ur mig när filmkaraktärer inte får sin kärlek, när kärleken faktiskt inte löser alla problem och övervinner allt. Jag tror att man kanske hoppas på en sista utväg ur allt, men den utvägen ligger ju inte i en annan människa, det fattar ju minsta treåring.
Är det fortfarande okej att drömma? Pallar man det utan att bli kärleks-schizofren?
posted by vandrarvild at 13.11.05
6 Comments:
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Jag drömmer - alltså är jag. Men det har skadat mig mer än givit mig lycka faktiskt. Lever i ett ganska stabilt dejtingförhållande, men en man som mycket väl skulle kunna bli far till mina barn. Men. Meeeen. Det kanske finns bättre? (Du vet heela heela paketet) Och förmodligen är det så att man blivit filmtvättad..
Najs inlägg för en riktig funderare!
drömma är bra men om man nu ska konkretisera saker så kan det ju va bra att tillägga att en stor del av kärleken också är den historia man bygger TILLSAMMANS, för fan! det är ju inte så att ens vänner är utbytbara hur lätt som helst... om man jämför...
drömma är bra men om man nu ska konkretisera saker så kan det ju va bra att tillägga att en stor del av kärleken också är den historia man bygger TILLSAMMANS, för fan! det är ju inte så att ens vänner är utbytbara hur lätt som helst... om man jämför...
Människor är aldrig som på film, film är inte en spegel av verkligheten utan någons fantasi klädd i rörliga bilder som du sen dessutom tolkar. Det finns en potentiell fara i att tro på det man ser, om man inte förstår att det faktiskt inte är verkligt. Film kan inspirera, det kan sprit också göra, men om vi alltid lever i en fantasivärld eller alltid är fulla så får vi troligen problem med.. det mesta. Man måste drömma, annars dör man, men det tråkiga svaret från mig är att drömmar och verklighet måste balanseras och samexistera i harmoni. Amen.
Som jag tidigare sagt: Well spoken Matte. Mer mer mer!
Skicka en kommentar
<< Home