egen vrå

Jag märker hur jag går in i mig själv när jag skriver, skyddar orden som ett barn där jag lutar mig över blocket och lätt omedvetet lyssnar på pennans raspande mot pappret samtidigt som jag är inne i historien och går igenom allt som en film i huvudet. Varje karaktär skapar sitt eget liv där i mitt betraktande, det är de som skapar mig, inte tvärtom.

Jag går in i mig själv och letar i varje vrå av hjärta och ångest efter fragmenten, den där snabba lilla flämtandet, som av en klocka, som plötsligt dyker upp där minnet hakat sig fast eller har slitit hål i en bit glömd men blottad hud, där det fortfarande blöder ymmigt.

Det händer att jag passerar de platserna för att ta mig vidare.
Smärtan och sorgen kommer senare, visa mig något annat nu!
Och utanför mitt huvud passerar tid och människor och vädret förändras.
Jag lyfter på huvudet ibland och sträcker på nacken och ryggen, jag möter inga ögon, jag rynkar pannan och mumlar för mig själv, kanske stryker något av det skrivna med en suck och sen är jag igång igen.
Timmar passerar. Jag märker ingenting.